Mellan sandkörningskursen, kompassnavigeringskursen och de teknisk-administrativa kontrollerna gick dagarna i rasande fart. Nästan utan att inse det träffades vi på startlinje med full tank, en halv bil i reservdelar, tjugo liter dricksvatten, mat i sex dagar och många vill börja den verkliga utmaningen. Totalt tog det bara två veckor från det att vi korsade sundet tills vi kom tillbaka, inklusive förberedelserna i Afrika, själva tävlingen och vägen tillbaka... men verkligheten är att det verkade som två månader. Här är en sammanfattning av hur våra etapper gick.
Steg 1, vi klarar det!
Tick-tock-tick-tack... det har inte gått upp ännu när en röst väcker oss som säger "God morgon, klockan är fem på morgonen". Förbi uttrycka önskan av arrangören av rallyt, den väckarklockor är helt förbjudna på baslägret och hon är själv ansvarig för att väcka alla deltagare en efter en. Enligt henne gick förra året många timmars sömn förlorade på grund av väckarklockor som gick tidigare än nödvändigt.
Efter en kort städning förbereder vi oss tillsammans med resten av deltagarna för att ta emot det som skulle bli vårt första rally briefing, där i princip sportchef försök att betona nyckelpunkter för det aktuella stadiet och vissa säkerhetsföreskrifter. I det här fallet påminner det oss om det absoluta förbudet att trampa på knappa skördar som vi säkert skulle träffas i den södra delen av nejjack och håll dig borta (långt borta) från militära poster från grannlandet Algeriet.
Första etappen startade full av känslor eftersom bara en halv kilometer från avfarten finner vi redan ett område av täta sanddyner jävligt snyggt. De var dyner av låg höjd (ca 5 meter höga) men med mycket föränderlig yta och mycket lös sand i läområdet, precis där vi var tvungna att attackera dem. Efter att ha sänkt trycket på BF Goodrich KM3 , Irene och jag undvek detta första område ganska framgångsrikt och lyckades ta oss ut på andra sidan om de första, inte utan att tappa lite orientering på vägen. Tyvärr var en av deltagarna avklassificeras genom kapsejsning sin Jeep Grand Cherokee på detta första drag.
Efter en kort omräkning av rutten guidade min sambo Irene oss till den första fyren utan större konsekvenser. Att hitta den här första fyren relativt där vi förväntade oss att hitta det var allt en boost av moral som skulle vara med oss resten av dagen. Och så genomförde vi dagens alla checkpoints i hög takt tills vi vadade genom en "oued" (torr flodbädd) lämnade vi bilen helt fast i en “herbe à chameaux” (i princip en massa av sand och jord där höga gräs växer på ett sådant sätt att de blir stora hinder).
Vi beväpnade oss med handskar, spadar och låsjärn men ändå tog det lång tid innan vi fick bilen därifrån. Vi hade lärt oss två värdefulla lärdomar: den första är att någon av dessa buskar är en stor fälla potential och... den andra som Självlåsande differential Bakaxeln på vår Toyota var helt död och fungerade som en fri differential, något vi bör komma ihåg under resten av loppet.
Med mycket tid förlorad och solen började gömma sig såg vi varandra tvingas sätta upp tempot, ibland välja enklare sträckor med större kilometerstraff med det tydliga målet att nå lägret innan natten faller, eftersom det utan visuella referenser praktiskt taget är omöjligt att orientera sig.
Vi nådde äntligen lägret med mer tur än framgång ochi totalt mörker klockan 19:21 på en imponerande tionde plats, ganska lyx med tanke på att det är första gången vi deltar i en tävling av den här typen.
La eufori och firande Ankomsttiden varade några minuter, sedan den som ansvarade för att signera ingången till mållinjen berättade att vi hade en exakt tid för att fylla på tanken, utföra den mekaniska inspektionen av bilen och lasta av materialet för att övernatta i lägret. Det är så vi gillar det, utan stress... det har de bara varit 113 km konstant spänning.
Steg 2, katastrofen
"God morgon, klockan är fem på morgonen..." med vår speciella gott humör vi gick upp vid en sådan tidig timme för att delta i deltagarnas briefing. Jag upptäcker flera värk och smärtor i hela kroppen, jag vet inte om det beror på intensiv grävningssession efter stoppning av vår Toyota eller efter tolv timmars körning dagen innan. Irene är likadan, så jag antar att det blir en grej av spaden.
Idag bytte vi planen, flyttade till den norra delen av Erfoud och Errachidia. Dagens rutt är lång (ca 170 km), det verkar otroligt hur terrängen kan förändras så mycket, från stora esplanader av sand och lös jord till branta backar av stora och hotfulla vassa stenar. Dagens briefing fokuserade på att vidta extrema försiktighetsåtgärder med "choux blommor" (en växt som ser ut som en ihålig blomkål där sanden fäster på sin inre del, vilket ger växten hårdheten hos en sten på ett sådant sätt att om du trampar på den i hög hastighet förstör du bilen) och genom att undvika sängen av en oued, mycket vattenfylld på grund av kraftiga regn.
Vi börjar scenen med en ny överraskning... det finns också sanddyner mitt i detta hav av klippor, och uppenbarligen har organisationen lagt checkpointen precis på andra sidan för att värma upp atmosfären från första stund. Vi sänker tryck vid 1 bar knappa försökte maximera dragkraften och vi lyckades nå checkpointen utan mer än några svettningar och lite takykardi. Dagen såg bra ut och det hann vi till och med bli den första att nå den fjärde checkpointen!!
Tyvärr avbröts glädjen snart av en Nybörjarmisstag: vi gjorde ett misstag när vi tolkade koordinaterna för nästa kontrollpunkt och vi gick för att leta efter en obefintlig kontrollpunkt där Kristus förlorade sina sandaler. Efter denna kur av ödmjukhet och lugnare andar, återupptog vi rutten och började återvinna en del av den förlorade tiden till priset av att tvinga bilen mer än nödvändigt och kontrollera rutterna mindre än nödvändigt.
Rusningen var vår andra och allvarligare fel eftersom vi för andra gången misstolkade koordinaterna och hamnade helt utanför vägen på ett brant berg. För att göra festen mer livlig, a sandstorm som begränsade sikten till några meter, en situation som varade tills det nästan var mörkt. Med detta panorama hade vi fortfarande flera tiotals kilometer över fältet för att nå nästa kontrollpunkt och det fanns nästan inget ljus, men eftersom "nästan greps på vägen" för att återvända till lägret så gick vi för det... utan framgång.
Senare i lägret fick vi veta att vi hade passerade bara 50 meter från checkpointen men i mörkret var det omöjligt för oss att se det. Vid denna tidpunkt, och med tanke på att kontrollpunkterna stängde klockan 19 (vi var redan för dåliga), började vi med all vår smärta att beräkna vägen tillbaka till lägret. Det verkade vara en relativt lätt uppgift men mellan oss och tältet en farlig "oued" flödade med cirka tre meter vatten som "av en slump" hade nämnts på morgonbriefingen.
Efter ett par försök Efter att ha letat efter ett pass beslutade organisationen (alltid vaksam via GPS) att det för säkerhets skull var det dags att återvända till vecket, ringde de oss via radio för att ge upp vår rutt och omdirigerade oss till en väg tillbaka till lägret. Verkligheten är att vi inte vid något tillfälle övervägde att försöka korsa floden mitt i natten om vi inte såg det till 100% tydligt, men organisationen agerade med överdriven försiktighet och tack vare det diskvalificerades vi inte.
förbiserna de kostar oss dyrt, eftersom vi föll till 22:a position totalt med en hårt straff på 128 km. Till vår förvåning stod det fortfarande flera bilar utspridda på planen när vi kom efter 21:XNUMX.
Det var en väldigt jobbig dag med stunder av ångest men som gjorde att vi kunde leva "essensen" av detta rally: övervinna motgångar genom att fatta beslut som ett team, alltid bibehålla en attityd som gör att vi kan uppnå målet.
Steg 3: lek i sanden
"Bonjour, il est cinq heures..." efter bara 5 timmars sömn tar vår mänskliga väckarklocka oss tillbaka till verkligheten. Vi vaknade med en fantastisk känsla av att ha sov jättebra, kanske placeboeffekten av att komma ihåg att vi redan igår var resignerade till misslyckas med att återvända till lägret och sova mitt i ingenstans. Dagens genomgång visar sig vara väldigt kort: i princip att veta att det finns två vägar att välja mellan för att undvika Erg Chebbi-dynerna: den lätta och den svåra. Om du väljer den lätta tillkommer ett kilometerstraff för att kompensera för den större enkelheten. Om du när du väl har valt den svåra anser att du inte kan övervinna den, känner du att du inte längre kan byta till den lätta: hitta ditt liv för att återvända.
Jag tittar på min partner med det lilla hopp om att hon för ett ögonblick övervägde att välja den enkla vägen och innan jag ens öppnade hennes mun släppte hon mig "Vi för chunga, eller hur?". Och efter detta 3-sekunders samtal, utan att ha praktiskt taget ingen aning piloterande i sand kunde vi klättra uppför de enorma dynerna över 100 meter höga utan att någonsin tappa vägen till kontrollpunkterna.
Så mycket självförtroende överväldigar mig så medan vi väntar på vår tur vid startlinjen Jag mentaliserar att det idag är dags att ge allt på arenan. Dagens rutt är knappt 65 km jämfört med gårdagens 170, men med den tiden löper mot oss eftersom sanden tappar hårdhet allt eftersom dagen fortskrider, vilket gör det svårare och svårare att ta sig över sanddynerna. Vi har i alla fall blivit varnade för att dagens etapp är beroendeframkallande och vi ser fram emot att kolla upp det.
Vi nådde den första stora sanddynen och efter att ha lagt 0,7 bar på bakhjulen och 1 bar på de främre (maximera dragkraften bak samtidigt som vi bibehåller lite mer tryck framför för att undvika halka) lyckades vi övervinna ungefär den första tredjedelen av rutten hitta fyrarna inga större problem än att ta ut bladen ett par gånger. Men... det blev svårare och svårare för oss att övervinna sanddynerna, till den grad att vi ibland fastnade även på lägenheten. utan att tveka sanden ville uppsluka de två och ett halvt ton av vår Toyota vid varje steg och att vi redan tagit däcken till gränsen för det konservativa.
Efter dussintals anekdoter, med mer smärta än ära och under en helvetes sol vi nådde den längsta kontrollen på dagens rutt. Redan "bara" återstod att återvända och för detta hade min sambo Irene ritat en utarbeta idealisk väg genom vilket vi kunde få några positioner. Synd att följa den här vägen innebar att korsa de högsta sanddynerna på den värsta platsen vid den värsta tiden på dygnet... men vem sa rädsla!
Vi gav oss ut mot nästa checkpoint med fötterna på brädet för att övervinna Erg Chebbis enorma sluttningar och efter några kilometer började vi mötas flera lag sköt för resan. Som väntat började vi också snabbt få problem ta dig ur "grytorna" (de kallar det för gryta när man kommer in i en dal med stora väggar på båda sidor och det är lika svårt att gå fram som det är att återvända som man kom) så det var dags att reflektera.
Med tanke på att solljuset höll på att blekna bort och vi fortfarande inte hade kommit till den mest komplicerade delen, bestämde vi oss för att rita en alternativ väg att gå runt de största sanddynerna och ge oss själva och bilen en paus. Att fatta detta beslut gav oss en viss känsla av att ha kastat in handduken inför den största utmaningen, men sanningen är att vi äntligen kom i mål strax efter mörkrets inbrott, utan att tappa några checkpoints och på en tillfredsställande 15:e plats för vad som var möjligen rätt beslut. Dessutom ledde denna lilla omväg till att vi träffade ett nyfiket nomadfolk baserat på fäbodar som gav en extra upplevelse.
Sammanfattningsvis besöket på den stora Merzouga sanddyner Det är en utmattande men fascinerande upplevelse som absolut rekommenderas.
Etapp 4: maratonloppet börjar
Maratonetappen skulle ta oss från Nejjack till Oumjrane på en lång tvådagarsresa. Mellan 13 fyrar att hitta, korsar 267 km av enorma ökenfält, berg, floder och till och med vissa befolkade områden. Under genomgången blev vi påminda om sömnförbud i sängen av "oued" Rheris på grund av risken för översvämningar och eftersom "herbe à chameaux" i detta område är favorithemmet för skorpioner och andra typer av ovänliga djur. De rekommenderade också att inte korsa den andra oueden på grund av den stora svårigheten med dess branta väggar. Idén såg intressant ut... organisationen gav också några flaskor champagne till de lag som kunde mötas igen vid checkpoint 6 eller 7, rekommenderade platser att tillbringa natten på i landskapens skönhet.
Den stora mångfalden av områden att korsa ledde till olika anekdoter, några som vi kommer att minnas med humor och andra med mindre glädje. Speciellt roligt var när man försökte gå runt en stad vid det kortaste området, det började dyka upp barn överallt och det visade sig att vi var korsar en skolgård. Som tur var var både barn och vuxna oerhört samarbetsvilliga och hjälpte oss att fortsätta resan och lämnade skolan genom fotgängarporten (bil ingår förstås). Vad tack och hågkomst Vi lämnade efter oss några färgade pennor och markörer som vi använde för att rita rutterna och några av WoMen Forward Network T-shirts (vår huvudsponsor).
Ett av de värsta ögonblicken var när vi fick välja mellan att korsa en viss oued som under briefingen hade rekommenderas att inte korsa eller spåra en alternativ rutt med flera kilometers omväg. Efter att ha reflekterat en stund och under en lokal getskötares förvånade blick gav vi oss ut för att gräva ut ett område för att sänka bilen och bygga en liten gångväg med räddningsplankorna. Att sänka den var inte lätt alls, men... det svåra var att höja den från andra sidan, eftersom gravitationen också fungerar mot vår Toyota här. Slutligen tog manövern oss cirka 1 timme väl investerade, som vi amorterade i kilometer jämfört med andra konkurrenter.
efter det här expressmästare i sapper vi var tvungna att öka takten eftersom solen återigen började gå ner, och efter ett meteoriskt steg genom det sista området med sanddyner och "herbe à chameaux" lyckades vi validera den sjätte checkpointen klockan 18:59, bara en minut före stängningstid. Med denna sista manöver gratulerade organisationen oss för att ha spårat ett mycket enkelt, direkt slut på rutten med knappt någon kilometerstraff. Vid denna tidpunkt kunde vi inte veta statusen för klassificeringen men när vi såg det bara en handfull bilar hade nått den sjätte checkpointen föreställer vi oss att de andra lagen inte heller skulle ha hittat en väg av rosor.
Natten “a la belle étoile” vad fransmännen säger var fascinerande. De ljög inte för oss när de pratade om det där vackra stället. Dessutom, och även tack vare champagnen, passade vi på att förbrödra oss mer med resten av deltagarna, som vid det här laget i tävlingen alltmer sågs mindre som motståndare och mer som överlevnadskompisar. Bra stämning och sportsmannaanda för en kväll som återigen lovade att bli kort.
Vid soluppgången började den andra dagen av maratonetappen med mycket långa rutter mellan checkpoints med vilka vi gradvis närmade oss öknen Sahara landskap. Vi hade mycket tur att det hade regnat nyligen och vi kunde se en ovanligt landskap: en stor dal av sand (kallad "rutschbana") täckt med små gröna växter prickade med några blommor. Sportchefen försäkrade att vi hade turen att kunna betrakta detta sällsynta fenomen, ett av de vackraste i området.
Till slut, och utan att behöva utkämpa striderna från föregående dag, nådde vi nästa läger med våra redan traditionell punktlighet vid mörkrets inbrott. Resultat: femtonde plats och den tillfredsställande känslan att vi hade gjort det bästa vi visste hur.
Steg 5: den spännande finalen.
Den sista etappen av rallyt (149 km) tog oss tillbaka tillbaka till oländiga berg, med några sanddyner mellan medellånga och långa rutter på nästan 30 km i en rak linje mellan kontrollpunkter. Vi startade på höger fot, följde en annan väg än de flesta lag och hittade lätt den första checkpointen nära en övergiven stad. Som en anekdot, vi korsade en koppargruva (ej angivet på kartan) till en blandning av skratt och förvåning från arbetarnas sida. Scenen tog oss genom steniga områden där den nyckfulla naturen ritade gallermönster som ibland till och med verkade konstgjorda. pittoreska landskap om vilka vi kan försäkra att "hur ful som den är, så är den till och med vacker". Synd att avståndet och dimman hindrade vår kamera från att tillräckligt föreviga landskapet.
Resten av kontrollpunkterna föll utan några särskilda svårigheter (förutom en stagnation i en "herbe à chameaux" för att inte tappa skosnörena eller vanan med spaden), korsade olika sandiga fläckar, torra floder och till och med en kilometerfält av ruccola grönt som kontrasterade mot det torra landskapet. Efter att ha nått den sista checkpointen behövde vi bara komma till lägret före 18:XNUMX (begränsning införd av organisationen). Så vi hade två timmar och bara två berg och en esplanad emellan, så vi nådde nästan mållinjen på rallyt med fingertopparna. Alltid uppmärksam, min följeslagare och navigatör observerade att vi kunde vinna några platser om vi korsade bokstavligen rakt igenom två hotfulla sandtäckta, stenhuggna raviner.
Även i planet det verkade finnas ett steg, personligen tyckte jag inte att det var det bästa alternativet men efter några minuters debatt startade vi oss själva för att pröva lyckan med den första nedstigningen, och lyckades nå botten efter mycket arbete och några förlorade tid. Andra huggen gick uppför och visade sig vara en mycket mer komplicerad utmaning eftersom sanden får stenarna att rulla, hjulen sladdar och när man krokar kraftigt på vass sten är det lätt. bryta en överföring.
Situationen var skruvad: tiden gick, vi kunde inte ta oss till andra sidan och efter varje backe dök en ny upp, ännu värre än den förra. Allt verkade tyda på att vi skulle anlända för sent till lägret (om vi kom fram) men en liten omräkning i sista minuten gjorde att vi kunde ta en esplanad med ett par kilometer lös sand som gjorde att vi kunde vinna en några minuter och nå lägret till fots.bord med vår redan traditionella sista minuten spansk punktlighet. Skratt, känslor, kramar och fotofinish!! Sammantaget uppnåddes en meriterande tionde plats tack vare växlingarna i slutet av etappen.
En utmaning för tre
Detta har inte varit något annat än en sammanfattning av de hundratals anekdoter som vi lever. En fantastisk upplevelse av lagarbete där varje medlem alltid gav det bästa av sig själv för att nå det gemensamma målet. I den här tävlingen var vi tre i laget, alla lika viktiga och viktiga: navigator, förare och bil. Ingen av deltagarna har någonsin infört sina kriterier utan att söka en överenskommelse, alltid med gott humör och förbättringsanda. Vi hjälper varandra att ta sig igenom svåra tider och firar tillsammans vår små segrarsom ett bra team. Och framför allt visste vi hur vi skulle dra nytta av vår fördel: våra olikheter!! Faktum är att det var vår slogan genom hela projektet: "våra skillnader är fördelar!"
Vikten av stöd
För att nå ett framgångsrikt avslut är det viktigt under tävlingen att navigatören och föraren har fullt förtroende för varandra. Det är också nödvändigt att lita på bilens kapacitet och tillförlitlighet. Men logiskt sett hade allt detta inte varit möjligt utan att ha fått stöd före, under och efter alla de människor som trodde på detta projekt från första stund. Tack vare nätverkets arbete Kvinnor framåt och vårt ekonomiska stöd sponsorer, min kollega Irene och jag har kunnat göra vårt för att främja mångfald i näringslivet.