Testa Opel Cabrio 1.6 Turbo, exteriör och interiördesign

Sedan människan har varit en man har lusten att upptäcka följt honom som en "jävla fluga". Att flyga, röra vid molnen, förde oss närmare det där universum som vi längtade efter att veta så mycket. De himlen det har attraherat oss och kommer att locka oss för evigt. Konstruktionerna, med sina skyskrapor, eller i religionernas fall, med höga katedraler, har fört oss en meter närmare vår passion eller den vördade guden. Kanske är det därför vi vet mer om rymden än om djuphavet.

Att lämna himlen som ett tak är utan tvekan en glädje som alla förare gillar att njuta av. Luften som tränger in i huden, vinden som trasslar i håret när du kör är en plan som är svår att hitta fel på. Sommarperioden tycks väcka ännu mer lusten att glömma mörkret och se solen skina eller månen ovanför våra axlar. I ActualidadMotor Vi föreslår en resesällskap som kan ge dig dessa sensationer. Han kommer från Tyskland och har ett efternamn som inte lämnar mycket åt fantasin. Den här veckan provade vi Opel Cabriolet 1.6 Turbo 170CV, Rüsselsheims ädelsten.

På höger fot från första steget

Han hade varit efter honom i flera månader. Jag minns första gången jag såg honom, vi visste fortfarande inte ens hans slutliga efternamn. De första bilderna som avslöjade sin sista siluett lämnade i mina ögon en kraftfullt attraktiv bil. Jag anser mig inte vara en älskare av cabriolet, utan av skönhet och den här verkade veta hur man leker med den.

Innan mitt första visuella möte med Opel Cabrio var min mentalitet väldigt enkel med Opel och dess cabriolet. Jag kunde inte säga att jag ansåg Astra Cabrio ful, men den väckte i mig samma intresse som jag har för korsstygn. Med utgångspunkt från sin kompakta bror, och inte ha en särskilt framgångsrik bild, till skillnad från den som visades av den nuvarande, väckte resultatet för många tvivel hos mig. Eftersom detta är fallet, förväntade han sig inte med ångest att de skulle våga sig igen för att avslöja en av hans modeller.

Men där var han... med opassande nerver. Det var inte heller den första bilen prueba som jag skulle gå vidare till, och det var inte heller första gången jag klev in på Opel Spaniens huvudkontor. Kanske orsakades denna oro av en enorm önskan att Opel Cabrio inte skulle göra mig besviken. Hiss, garage... tiden var nu inställd på noll, det var dags.

Inte ens en Chevrolet Camaro som vilade några meter från honom distraherade mig från mitt mål. Mörkgrön för kroppen och brun för huvan. Den var inte olivgrön, och den var inte heller chokladbrun. Tänk om det var mycket krom. En ton som gjorde att midjelinje som sprang runt hela utsidan av kabinen, vilket gav den en elegans som han sällan hade sett hos en medlem av blixtbolaget.

Varken Astra eller Insignia

Det var annorlunda. Varken Astra eller Insignia, Opel Cabrio var gratis. Från min bekväma studiestol minns jag människorna som stannade vid bilen (inte en, inte två, inte fem) och frågade mig: Insignia, eller hur? Estetiken hos den tyska cabriolet var inspirerad av båda, men det var inte en kopia av någon.

Frontal bred, med optiken som är känd i den kompakta men vassare, mer stiliserade, liknande de i GTC. Grillen fick också sina dimensioner, liksom delen närmast stötfångarens mark, med mer sporter. Den främre månen visade en extrem lutning, och det är att dess höjd är knappt 1,44 meter.

Profilen skärpte också sin charm, med accentuerade hjulhus och en minimal glasyta. Vid ankomsten till tillbaka, min vy ramade in silverranden som visade blixtbultens emblem i mitten och delade den bakre delen från pilot till pilot. Dessa hade ledd teknik, på samma sätt som de främre, bibehåller mer ömtåliga former. Och det är att resten stack ut för sin renhet, och lämnade diffusorn, med det ovala avgasutloppet, som auktionen av setet med tillstånd från 18-tumshjulen som dekorerade hjulen.

Förförisk inifrån och ut

De fyra blinkersen som avger en ljusskur deklarerade att tillgång till passagerarutrymmet Jag var försäkringsfri. Det enda som skilde mig åt var den enorma dörren som snart skulle stå öppen. Samma visuella genomslag som exteriören hade uppnått för bara några minuter sedan, uppnådde interiören så fort jag vilade rumpan på förarsätet. Utan tvekan var han inte uppladdad till en till i familjen.

Och det var lätt att inse genom den ansträngning som detta utrymme har arbetats med. Jag såg samma sportratt som jag kunde leka med när jag provade Astra GTC Biturbo, och jag såg även samma mittkonsol med oändliga knappar. Men sensationerna var annorlunda. De Cuero var den obestridda huvudpersonen, som i just denna pressenhet, färgades utifrån grädde och svarta toner, en kombination som förmedlade elegans i varje hörn.

mycket sittplatser de var knutna till min rygg och visade mig en originaldesign. Positionen där de höll mig var sportig och ganska bekväm. Dessutom kom de vid detta tillfälle utrustade med elektronisk justering. Dörrlisterna täcktes med ljusbrunt läder igen, några hörn bar silver eller glanssvart, och växelväljare av automatväxellådan nöjde han sig med att lära ut samma spak som vi ser hos de med manuell växellåda. En detalj som jag skulle ha tagit hand om mer.

I allmänhet kan Opel Cabrio få bröstet av sitt slutresultat instrumentbräda. Vit plast i de högre områdena och hårda i de bakre. Det blev inte av med något knarrande i transmissionstunneln och, naturligtvis, kritik av dess överdrivna antal knappar. Ett utsmyckat utrymme som vi redan ser obelastat i den nya generationen av Insignia och som med säkerhet kommer att överföras till resten av modellerna.

Mer än väntat

Jag satt i förarsätet med all lust att vrida om nyckeln och, ännu mer, att se det vackra blå som färgade himlen den morgonen. Men först var han tvungen att göra ett besök på baksätena. Utrymmet i de framför hade tyckts vara tillräckligt för mig, men den här bilen homologerade fyra, och jag hade skyldigheten att ta reda på om någon verkligen kunde resa i de två platserna, eller om allt var ett skämt.

Sanningen är att för att vara en cabriolet var det inte en kinesisk tortyr sitta i raderna bakom. De tillgång för dem var det, som i de flesta tre dörrar, något som gjordes med några snubblar, men när de väl lokaliserades var förnimmelserna inte dåliga. Så länge du inte var längre än sex fot, skulle ditt huvud inte drabbas av en torticollis och dina knän skulle inte träffa sätet framför dig. I mitt fall var jag inte som i soffan hemma men jag hade hittat mer än jag förväntat mig. Och det är som Opel Cabrio förklarar nästan 4,7 tunnelbanor (4.696 XNUMX mm.), och det verkar som att varje centimeter hade använts.

Där jag såg dem och ville ha dem fanns i hans trunk. 380 liters kapacitet var vad den erbjöd mig, vilket blev 280 med huven förvarad. Det verkar som att hans stuga hade svalat hans koffert. Men missförstå mig rätt, det var inget dåligt nummer, även om de kanske hade kunnat repa sig lite mer med tanke på längden de hade.

Imorgon 170 hk med himlen som tak

När jag klättrade in i Opel Cabrio kände jag att jag satt i en av de vackraste bilarna som jag skulle köra. Promenaden runt dess yttre bekräftade mina misstankar. Och kvaliteten på interiören gjorde testet mer intressant. Men han hade bara börjat. Jag var tvungen att ringa 1.6 hk 170 turbomotor som gömde sig några centimeter från mina fötter. Vad väntade på mig? Kommer vara morgon när vi fortsätter med testet av denna vackra cabriolet.